Latinamerika i Skane. Ricardo Arroyo, Pérez-Santiago, Presentación: Lars Engvist, presidente Consejo Sueco de Cultura, Portada: arquitecto Abelardo González, Aura Latina ediciones

Catalogo de artistas latinoamericanos. Año 1991

Fotografo Ricardo Arroyo, 

Textos Pérez-Santiago,

Presentación Lars Engqvist

Kulturarbetsformedligen

Folkuniversitet Malmö

Portada: Abelardo González

Aura Latina ediciones

Presentación: Lars Engvist

Presidente

Consejo Sueco de Cultura

CURIOSIDAD

Las declaraciones oficiales tienden a perder parte de su significado con cada nueva lectura. Por mi parte, esto ha ocurrido con las declaraciones del Consejo Sueco de Cultura sobre la política cultural para los inmigrantes.

Así se llama:

"Que el propio patrimonio cultural -la lengua, las tradiciones, la danza, la literatura, la artesanía- tenga la oportunidad de vivir y desarrollarse es importante para que las personas sientan un sentido de pertenencia y seguridad en su identidad y en sus orígenes. Garantizar esas oportunidades se han convertido en una de las partes más importantes de la política cultural para los inmigrantes y las minorías lingüísticas. Al mismo tiempo, es importante que el patrimonio cultural de las minorías se convierta en una parte natural de la vida cultural general para que pueda preservarse. ser accesible a todos y estimular y enriquecer así la vida cultural en su conjunto."

Suena bien, especialmente la última frase sobre que el patrimonio cultural de las minorías se convierta en una parte natural de la vida cultural general. Allí se formula el sueño de una cultura cohesiva, pero multinacional. El. tal vez una nación cohesionada, pero multicultural, sonríe. Hay apertura a nuevas impresiones y curiosidad por otras tradiciones, historias y raíces.

Pero cuando usted, como yo, ha leído la declaración repetidamente, pierde su significado. Se convierte en una retórica hermosa, pero inútil, por no decir inútil.

Pero de repente recupera su significado. No porque lo vuelva a leer, sino porque encuentro de manera bastante tangible la realidad que intenta alcanzar o describir.

Treinta y dos artistas sudamericanos deciden presentarse conjuntamente y presentar su arte. No como grupo artístico: tienen muy poco en común como artistas; Cada uno tiene su propio estilo y personalidad y, como la mayoría de los demás, son muy individualistas. Sino como un grupo de artistas, unidos por sus raíces.

Todos ellos ya han hecho sus carreras y están bien establecidos. Pero sienten que necesitan difundir más conocimientos sobre su arte y sobre ellos mismos.

Los treinta y dos artistas sudamericanos y suecos son imagen de lo que se dice en las declaraciones de política cultural. No como un objetivo o una utopía para la política de inmigración sueca. Pero como ocurre con la realidad actual: funcionan aquí y ahora. Y ya están haciendo un gran trabajo.

Por tanto, no son un grupo unificado política, religiosa o artísticamente.

Son treinta y dos artistas cuyas raíces comunes y talentos individuales han estimulado la vida cultural sueca.

Con este escrito, ellos -y yo- esperamos que sean conocidos en un círculo aún más amplio. Y esa curiosidad por cada uno de ellos les lleva a nuevos contactos y nuevos encargos en la vida cultural sueca.

NYFIKENHET

Officiella deklarationer tenderar att vid varje ny läsning förlora en del av sin betydelse. Så har för min del skett när det gäller det svenska kulturrådets deklaratio ner om kulturpolitik för invandrare.

Så här heter det:

"Att det egna kulturarvet -språket, traditionerna, dansen, litteraturen, hantverket- får möjlighet att leva och utvecklas är viktigt för att människor ska känna samhörighet och trygghet i sin identitet och i sitt ursprung. Att garantera de möjligheterna har blivit en av de viktigaste delarna av kulturpolitiken för invandrare och språkliga minoriteter. Samtidigt är det viktigt att minoriteternas kulturarv blir en naturlig del av det allmänna kulturlivet för att det ska bli tillgängligt för alla och där- med stimulera och berika kulturlivet som helhet."

Det låter ju fint, särkilt de sista formuleringarna om att minoriteter- nas kulturarv ska bli en naturlig del av det allmänna kulturlivet. Där for- muleras drömmen om en sammanhållen, men mångnationell, kultur. El. ler kanske en sammanhållen, men mångkulturell, nation. Där andas öp- penhet för nya intryck och nyfikenhet på andra traditioner, historier och rotter.

Men när man, som jag, har läst deklarationen upprepade gånger förlorar den sin betydelse. Den blir till vacker, men uddlös, för att inte säga meningslös, retorik.

Men så plötsligt återtar den sin betydelse. Inte för att jag läser den igen, utan för att jag alldeles påtagligt möter den verklighet den försöker nå eller beskriva.

Trettiotvå sydamerikanska konstnärer bestämmer sig för att gemen- samt presentera sig och sin konst. Inte som en konstnärlig grupp-de har nämligen mycket litet gemensamt som konstnärer; de har var och en sin stil och egenart och är, som de flesta andra i hög grad individualister. Utan som en grupp konstnärer, som förenas av sina rötter.

De har alla redan gjort sin karriär och är väl etablerade. Men de känner att de behöver sprida ytterligare kunskap om sin konst och om sig själva.

De trettiotvå sydamerikanska, svenska konstnärerna är sinnebilden av vad som sägs i de kulturpolitiska deklarationerna. Inte som mål eller utopi för den svenska invandrarpolitiken. Utan som dagens verklighet - de verkar här och nu. Och de gör redan ett storartat arbete.

De är alltså ingen politisk, religiös eller konstnärligt enhetlig grupp.

De är trettiotvå konstnärer vars gemensamma rötter och individuella talanger har stimulerat det svenska kulturlivet.

Med den här skriften hoppas de- och jag - att de blir kända i en än vidare krets. Och att nyfikenheten på var och en av dem leder till nya kontakter och nya uppdrag i svenskt kulturliv.

Lars Engquist 

Ordförande i Statens kulturråd